odacecilia.blogg.se

Dagarna har gått sedan jag skrev sist, här står dock allting still.
Det har hunnit bli mars och vårväder ute. Eller ja, jag har slängt in vinterjackan och dragit på mig skinnjackan, så såpass mycket vår är det iallafall. Och eftersom jag är en envis typ, bär jag ett par tjocka strumpor i mina vinröda converse, för converse SKA jag ha.

Det blir ljusare nu, mest ute kanske, inom mig är det fortfarande en något mörkare nyans av grått. Hoppas att det vänder snart, vill se världen utanför den här glasskivan så fort som möjligt.

Har skrivit och suddat flera gånger nu. Hade tänkt att skriva om hur mitt liv och tankar såg ut för 3-4 år sedan, men det går inte. Det är för mycket att ta in och få ner till fingrarna. Jag är inte redo än. Jag är inte redo att komma så nära mina känslor som krävs för att jag skall kunna skriva om det. Jag vågar inte känna efter än, är inte redo.

Lars Winnerbäck får säga en liten del så länge;

"Att flickan är galen det kan man aldrig ändra på,
för psykoanalyser kan man aldrig ändra på.
Och behandlingssätt kan man aldrig ändra på,
men flickan hade drömmar och det kan man visst ändra på"

Jag vet inte vad jag skall skriva här.
Tar en "paus" som det så fint heter. Som det där reklamavbrottet som alla hatar, förutom att ingen hatar det.
Livspaus hade också varit skönt.
Ser fult ut när en sextonårig skriver det.
"livspaus"
- hur mycket erfarenhet av livet har jag liksom?

Det går neråt, oh yes. Hela huvudet, liksom trycks ned mot golvet. Jag sjunker ihop, känner igen allt så väl.
Ser tillbaka, minns, vill aldrig hamna där igen. Var stark för helvete. Vad är ditt problem?

Borde sova bort alla tankar inatt, låta drömmarna ta plats i mitt huvud istället för det ihärdiga mörkret.
Jag flyr från min kropp, vill inte känna efter, kan inte. Går runt i en dimma, balanserar på två ben över marken.
Vem är jag, vem var jag, och hur skall jag bli?

Jag orkar inte känna den overkliga verkligheten längre, men jag vet inte om jag vågar något annat.

Den skall inte få ta över mig, men den verkar vara lika envis som jag.
Så jag låter den vinna ikväll, jag orkar ingenting annat.

God natt, tänkarsjälar.

Jag har skrattat ikväll, mest för mig själv. Just i denna sekund är allt som det skall vara. Kanske är jag hög på koffeinet från den Celsius jag drack förut, men skit samma.
Jag känner det, jag visste att jag skulle få känna det igen. Den bästa lyckan är den som bara kommer, utan någon speciell anledning.
Vardagslycka, satan vad fint.

På fredag är det tio år sedan olyckan. Tio år sedan jag senast rörde vid dig, kände din närhet och hörde din röst. Tio år utan dig min vän, det känns som en evighet.

Minns du gången jag skulle åka till Norge? Då du sprang fram till mig med gråten i halsen, och sa att jag snart måste komma tillbaka.
Jag skulle vara borta några dagar Oliver, veckor efter skulle du försvinna ifrån mig för alltid.

Att sakna någon så att det gör ont, är inte bara ett ordspråk. Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.
Att veta att förevigt verkligen är förevigt, ger mig en ilande känsla i ryggraden. Kota för kota bryts sönder. Allting dör.

Jag tänker på hur det kunde ha blivit. Jag och pappa kunde åkt med er som det var sagt.
Men vi såg ambulanserna från vår egen bil den där dagen, ni åkte förbi oss och vi visste ingenting.
Redan då hade du fått vingar min vän.

Jag fick aldrig sagt till dig hur mycket jag tyckte om dig från en sexårings perspektiv, men jag minns hur jag satt i busken på kyrkogården bredvid din och din mammas grav veckorna efter, och pratade till er genom en gammal vit blomstervas.

Jag uppskattade alla Mio min Mio- stunder vi hade, att du satt kvar och tittade med mig trots att det sista du ville var att sitta still.


"Över rosengården
börjar det att skymma
och jag ser min fågel
svinga sig mot skyn
på sina breda vingar
flyger den rakt mot himlen"


Jag har tre änglar, och jag älskar dem högt över molnen.

För 6 månader sedan kände vi inte varandra. Vi hade aldrig sett varandra, aldrig utbytt varken blickar eller ord.
Jag visste inte att du fanns.
Sedan vände du dig om första dagen i klassrummet och pratade med mig. Där klickade det. Sedan satt vi ihop i korridorerna, det var vi som hörde ihop liksom. Det var så det skulle vara.

Du är den underbaraste själen jag känner Linn, och jag tycker om dig så mycket min finafina vän.


"Där lärde jag mig gilla Everybody hurts"


Ps. Ego var världens bästa film. Se! Det är en order<3

Jag tänker inte ge med mig för det mörker som kommer smygandes nu, redo att omfamna mig ännu en gång. Jag vill inte, tänker inte.
Jag ger inte med mig igen. Jag slår tillbaka med den styrka jag byggt upp och fokuserar på att bli bra.
Den har tagit ifrån mig allt jag har så många gånger, men det är min tur att leva nu, det är min tur att visa mig stark.

Inga nedböjda huvuden, du är född för att leva.

I bussen på väg till skolan. Näst sista dagen innan helg.... känns bra.
Tror jag.

Ps. Det är sjukt fint ute nu med frost/snö på träden, dock svinkallt.

Skitdag.
Skall hem, äta och sedan umgås med Ellen S i eftermiddag. Tänka på något annat.
Åh, andas för helvete, det blir bra.

Det är lördag, yay!

Jag vaknade utvilad klockan 9.30, älskar den känslan. Har inte sovit så bra på läääänge.

Idag står gym på schemat, har ändå inget bättre för mig.
Igår hade jag det sämsta passet på länge, kroppen var inte med alls. Det kändes inte ett dugg bra efteråt heller även fast jag gjort det jag skulle. Blö.
Men det var det, idag känns det förhoppningsvis bättre!

Nu tänkte jag hoppa upp ur sängen, äta frukost, klä på mig och ladda.

Ha en fin lördag!

Hösten kom och gick och vintern är snart förbi. Allt har gått så fruktansvärt fort, och nu längtar jag efter ljus.

Det har varit många saker som haft ett fast grepp om mig de senaste åren, ätstörningen och hjärnspöken. Men jag känner mig friare nu. 2013 kan bli bra, jag känner det i hela kroppen.


Just nu längtar jag efter värme. Känner sommarkvällens värme sprida sig och ser framför mig hur min kamera fylls med varmt ljus. Åh, sommar.

I sommar är jag ännu starkare än nu, inte bara i huvudet.
Jag är friare nu, inte frisk, men fri.

Godmorgon! Förmiddag?

Nu sitter jag längst in i hörnet på en bänk i skolan och försöker fokusera på matten som vi skall ha prov i på torsdag.
Det går...... framåt. Naej.
Min fokus är någon annanstans just nu, och jag vet inte var. Försöker att stänga in mig i mig själv med Lars Winnerbäck i öronen, men det slutar med att jag analyserar texten istället.

Alldeles för mycket grejer i huvudet just nu, får snart göra ett "tankeschema", hur jag skall fördela tankarna. Skämt åsido, tillbaka till matten!

Ha en fin dag:)

Trycket över bröstet. Klumpen i halsen. Andningen är ojämn. Pulsen rusar, och hjärtat är på väg ut. Rummet svävar, du svävar. Verkligheten försvinner. Röster blir förvridna, snart hörs ingenting mer än dina tankar.
Panikattack, min älskade ovän.

Idag fick jag den första på flera månader, och hade det inte varit så att det var i en spinning- sal, så hade det känts mer okej.
Jag ville skrika, men istället sprang jag ut och grät tills jag inte fick luft.
För stunden bryr jag mig inte om någon ser, för jag vet knappt var jag befinner mig eller vad jag säger.
Men efteråt när det är över.... usch. Jag skäms så fruktansvärt, för jag vet inte vilka som såg mig eller hörde.

Jag antar att detta är straffet för hur jag behandlat kroppen den senaste veckan. för mycket träning och alldeles för lite mat och sömn.
Det skall blir bättre.

Ikväll saknar jag mormor. Självklart gör jag det hela tiden, men ibland slår det till extra hårt.
I flera dagar har jag haft henne i huvudet, att allt varit en dröm och att hon fortfarande lever.
Det gör så ont att inse sanningen, att jag har kramat henne för sista gången.
Att jag aldrig mer får se henne le, aldrig mer kommer att höra hennes röst, och att jag aldrig mer kan ropa hennes namn och få svar, det känns mest.
För evigt är en evighet för mycket.

Fuck cancer, Jag vill bara ha henne tillbaka.