Du såg mig i ögonen och sa att allt skulle bli bra.
Trycket över bröstet. Klumpen i halsen. Andningen är ojämn. Pulsen rusar, och hjärtat är på väg ut. Rummet svävar, du svävar. Verkligheten försvinner. Röster blir förvridna, snart hörs ingenting mer än dina tankar.
Panikattack, min älskade ovän.
Idag fick jag den första på flera månader, och hade det inte varit så att det var i en spinning- sal, så hade det känts mer okej.
Jag ville skrika, men istället sprang jag ut och grät tills jag inte fick luft.
För stunden bryr jag mig inte om någon ser, för jag vet knappt var jag befinner mig eller vad jag säger.
Men efteråt när det är över.... usch. Jag skäms så fruktansvärt, för jag vet inte vilka som såg mig eller hörde.
Jag antar att detta är straffet för hur jag behandlat kroppen den senaste veckan. för mycket träning och alldeles för lite mat och sömn.
Det skall blir bättre.
Du måste ta hand om dig oda!! ♥
Du behöver inte skämmas!
Det var den första på flera månader och det är inget misslyckande. Du är stark fina ven, jag tänker på dig och jag saknar dig massor. Förlåt att jag är dålig på att höra av mig! Kram <3