10 år.
På fredag är det tio år sedan olyckan. Tio år sedan jag senast rörde vid dig, kände din närhet och hörde din röst. Tio år utan dig min vän, det känns som en evighet.
Minns du gången jag skulle åka till Norge? Då du sprang fram till mig med gråten i halsen, och sa att jag snart måste komma tillbaka.
Jag skulle vara borta några dagar Oliver, veckor efter skulle du försvinna ifrån mig för alltid.
Att sakna någon så att det gör ont, är inte bara ett ordspråk. Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.
Att veta att förevigt verkligen är förevigt, ger mig en ilande känsla i ryggraden. Kota för kota bryts sönder. Allting dör.
Jag tänker på hur det kunde ha blivit. Jag och pappa kunde åkt med er som det var sagt.
Men vi såg ambulanserna från vår egen bil den där dagen, ni åkte förbi oss och vi visste ingenting.
Redan då hade du fått vingar min vän.
Jag fick aldrig sagt till dig hur mycket jag tyckte om dig från en sexårings perspektiv, men jag minns hur jag satt i busken på kyrkogården bredvid din och din mammas grav veckorna efter, och pratade till er genom en gammal vit blomstervas.
Jag uppskattade alla Mio min Mio- stunder vi hade, att du satt kvar och tittade med mig trots att det sista du ville var att sitta still.
"Över rosengården
börjar det att skymma
och jag ser min fågel
svinga sig mot skyn
på sina breda vingar
flyger den rakt mot himlen"
Jag har tre änglar, och jag älskar dem högt över molnen.
<3!!