odacecilia.blogg.se

Varenda år, seriöst. Sitter här varje jul och nästan gråter. Älskar ju lotter...

Idag har jag mått bra. Jag kommer närmare tjejerna varje dag, och jag känner mig som en av dem.
Det var längesedan jag kände den känslan, om jag nu någonsin gjort det. Att få vara jag och att någon, och t.o.m några, tycker att det är okej.

Många tycker och kommer förmodligen alltid att tycka, att det inte är okej.
Men jag har slutat att försöka vara alla till lags, för det går inte. Jag är barnslig, jag syns och hörs.... men hellre det än att gå tillbaka till hur jag har varit.
Jag är fortfarande rädd för att folk skall tolka mig fel. Att de skall tro att jag sätter mig själv högre än andra, för jag har INGA sådana tankar. Tvärtom.

Jag kan skratta igen.
Och ni anar inte hur bra det känns när det äntligen är äkta igen.



"This is my wish for you: Comfort on difficult days, smiles when sadness intrudes, rainbows to follow the clouds, laughter to kiss your lips, sunsets to warm your heart, hugs when spirits sag, beauty for your eyes to see, friendships to brighten your being, faith so that you can believe, confidence for when you doubt, courage to know yourself, patience to accept the truth, Love to complete your life"

Jag blev liiiite skeptisk när jag hörde att julkalendern skulle vara en andra Mysteriet på Greveholm. Mest för att jag inte var ett så stort fan av det, och att det är kul när det kommer helt nya kalendrar.
Men! Jag måste ju ge den en chans iallafall!:)

Vad tyckte ni om det första avsnittet?

Julmust, skumtomtar, chokladtomtar och kanel är okej.
Lussebullar..... hm, okej då.
Men snö? NEJ.

Sammanfattar denna dagen som en bra dag.
Somnade på bussen, släpade mig till nästa buss, stapplade långsamt upp för trapporna och in i vår korridor.
Just där brukar jag piggna till, när jag ser mina vänners ansikten och Rebecka med världens största leende.
Då går det helt enkelt inte att vara trött längre.

Lektionerna flög förbi, och när dagen var slut tog jag mig ner till stan och gick runt i affärer medan jag väntade på bussen.
När jag väl var hemma hoppade jag i mjukisbyxorna, och i dem har jag stannat.
Saknar min fina som ligger hemma och är sjuk.
Vi smittar varandra hela tiden. Och nu känner jag att febern kommer krypandes igen.
Usche, massa Alvedon, te och clementiner!
(intalar mig att det hjälper)

Sov gott allihopa!

Det är en sådan kväll där jag tänker tillbaka på hur det en gång varit. Då när panikångesten hade ett sådant starkt grepp om mig att jag aldrig kunde komma ur det.
Den tiden jag inte kunde gå utanför dörren ensam.

Jag minns att jag i ren frustration försökte att iallafall gå ner till parkeringen på vår gård, men det slutade oftast med att jag med gråten och paniken i halsen sprang tillbaka in och slängde igen dörren.

Då slog även anorexin till.
Jag riktade allting inåt, jag var värdelös och det hela led fram till tanken att jag var för tjock. För tjock för att visas. Jag ville att allmänheten skulle få slippa att se mig.
Det var därför panikångesten gjorde att jag inte kunde gå ut(tänkte jag), som ett straff för att jag hade misslyckats.

Sedan spenderade jag resterande timmar av dagen i fosterställning i min säng med en nedgråten kudde och skrek åt allt och alla omkring mig.
Det jag sa hade alltid någonting att göra med att jag ville att mamma skulle köra in mig någonstans där de kunde ta hand om mig så att hon slapp det.
Jag hotade med att jag tänkte ta livet av mig.
Jag visste att det bara var tomma ord, jag visste att jag aldrig skulle göra det. Men hur skulle mamma veta det....

Usch, jag har gjort henne så illa. De 2 åren det var som värst, spenderade jag till största del i ett hörn på golvet med kniven i handen och knutna nävar.
Hon fick ha koll på mig hela tiden, och de gångerna hon inte kunde ha det var hon orolig.
Jag är otroligt glad över att min mamma har funnits hos mig hela tiden, att hon, trots att hon också tappade hoppet, fortsatte att kämpa med mig.
Vi har aldrig haft en sådan fin relation som vi har idag.


Jag skriver inte detta som en "åh jag har haft det så dåligt, tyck synd om mig"-
Utan för att visa hur det verkligen är, och vad ni egentligen menar när ni säger "åh, jag vill också ha anorexi"


Vill ni misshandla er kropp? Hamna efter i kroppsutvecklingen? Gå miste om allt fint som sker runtom er, för att ni är för upptagna med hur ni ser ut?

Tänk efter en gång till, och om ni vill prata, så finns jag här.

Ni duger, jag lovar.

Gick till Bion. Glad. Förväntansfull. Gick hem. Arg och besviken.

Breaking Dawn part 2; Jag tycker inte om dig.

Jag är en tänkare. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kan vrida och vända på tankar, tjata ut dem så att de inte längre är sammanhängande, få hjärtklappning när tankarna känns för verkliga...... men jag kan inte alltid skilja på vad som finns i mitt huvud, och det som sker framför mina ögon.


Jag har levt med overklighetskänslor i snart 3 år. Ibland kan jag acceptera dem. Då är det okej.
Ibland är de för skrämmande för att jag skall kunna lugna ner mig med att det bara är ångest. Ångest som visar sig såhär, för att jag febrilt stöter ifrån mig den. Den får inte nå min kropp.
Jag väljer inte att göra det, det är ingenting jag går och kämpar med eller märker att jag gör. Det bara är så.
Jag minns ångesten från den tiden jag hade anorexi...... och då kan jag förstå varför min kropp stöter ifrån den idag.
Ingen skall behöva uppleva det hatet mot allt som är en själv.


Ibland önskar jag att någon kunde tala om för mig hur jag skall göra för att overkligheten skall försvinna.
Konkret, vad skall jag göra?
Psykologerna har försökt.
"Tänk inte på dem, gör något du tycker är kul så att det tar större plats i ditt huvud än vad tankarna gör"
"Kognitiv beteendeterapi, du måste lära dig att stå ut med dem. Jag lovar, de släpper!"


Jag gick i KBT, men overklighetskänslorna kom vi aldrig åt.
Jag har kul, varje dag, jag tänker på annat, jag skrattar. Men tro mig, de finns där hela tiden.

Så vad gör man?
Man accepterar.

Efter en eftermiddag med min fina och en timma på gymmet är jag utrensad på allt vad dumma tankar heter. Körde slut på mig själv på crosstrainern, cyklade hem i regnet, myste ner mig i Alfreds kläder och åt skorpor, äpplen och drack choklad tills jag knapp kunde stå upp.
Har även hunnit med att tappa en lampa på handen, fått en skåpsdörr att slå till flaskan jag hade i munnen så att den nästan åkte ner i halsen, prata med min gamla klasskompis och kolla på vem vet mest i min ensamhet. En händelserik onsdag med andra ord.
En fin sådan också då Alfreido fyller 18 år(!!!)
Har aldrig träffat en sådan bra människa, det är helt galet<3

Imorgon är det torsdag och jag har lovat att träna med mamma (gosh), efter det ska jag passa små söta barn.
Sov gott!

Ps. Bilden säger allt. Blev så glad att jag nästan sprack. Jfr<3

Det har endast gått en liten del av denna dag, och jag hatar den redan. Dock är det väl inte dagen jag hatar i sig, utan mitt jävla huvud som inte vill hålla käften en enda sekund. Hathathat. Speglar överallt. Åh, dra åt helvete.

"Det finns inget som trevar sig fram, ingen glimt eller ens en strimma.
Ingenting, bara svart.
Jag såg hösten komma, och jag visste vad som väntade.
Jag såg aldrig de vackra färgerna, löven som föll till marken, eller solen som glittrade på vattnet.
Jag kände bara kylan, hörde regnet smattra mot rutan och mörkret som fanns där redan innan eftermiddagen hunnit komma.
Jag ser svart just nu, hör inga skratt och känner ingenting"


- Just idag kan jag inte ta in att jag har känt så här. Just idag är huvudet min vän.
Och inte bara just idag, utan varje dag, är jag overkligt glad över att jag har dig.

Förlåt för det trista inläggen idag.... Är inte på humör. Lovar att det blir bättre imorgon. Godnatt finisar!

Tankar som flyger. Tystnad som ekar. Hatet som stiger. Kroppen som väller över. Magen som kurrar, fan. Än en gång lyssnade jag på dig, och nu vägrar du släppa taget. Godnatt torsdag.

Ps. Matteprovet gick förövrigt åt.... ja, ni vet.

Varför är man som mest pigg när man skall sova, och som tröttast när man skall upp?
Vänd på dygnet världen, så jag får något gjort i skolan.

Sitter i soffan, läser bloggar, blir Inspererad, kollar ut och längtar. Känner mig instängd, instängd i min egen kropp.
Fast i ett grepp som lättar med tiden men aldrig släpper helt. Jag vill vara fri nu. Jag vill känna fötterna mot marken, huvudet på kroppen och lugn i själen. Gå nu, jag vill vara ensam.

Hej på er.

Sitter just nu på vägen hem från skolan.
Vad skrev jag nu? På bussen på vägen hem från skolan, förstås. Mitt huvud är inte med idag.

Jag tror det är lättare att andas idag än vad det var igår, fått lite lyckoboost från klasskamraterna..... Bröt ihop en gång dock och missade en halv lektion, satt i ett hörn inne på toaletten istället. Ganska trevligt med andrum kanske.... Inte? Nej.
Ångest kan ta sig någonstans.
Hej!

Det är söndag. hatade söndag. Om du tänker komma varje dag i hela mitt liv, så tänker jag skjuta dig. Ersätta dig med goddag, eller middag.... Vad som helst, bara inte Söndag.
Sönd som i "sönder", nd som i de hemska "näringsdrycker" jag fick ta när jag var på botten, S som i suicide/slut/svek, D som i dö.

Det är lördag. Det är kallt, det är mörkt. Jag ser inget ljus. Mörker, försvinn.

Nu kryper jag ner under täcket och förhoppningsvis somnar ganska snabbt. Planerar att gå till skolan imorgon, om nu förkylningen tillåter det....
Sov gott fina ni!