odacecilia.blogg.se

03:00, det börjar bli en vana det här.

 

Jag vet inte vem det är som bor i min kropp just nu, vem som säger de ord som kommer ur min mun.

Jag gör saker samtidigt som jag funderar över om jag skall göra det. Jag vet inte vad jag styrs av längre. Jag som backade innan jag gick fram, nu tar jag stora kliv framåt hela tiden. Ibland vill jag backa, stå kvar i dörren, men jag slänger upp dörren och går in, utan närmare eftertanke. 

 

Det är jobbigt när man slutar att känna igen sig själv, eller när man kopplar bort verkligheten. Jag har gått över eld i tre år för att få vara med i spelet som pågår runt mig, utan framgång. De senaste dagarna har jag bara flytit med, låtit overklighetskänslorna ta över. Klart att jag tänker, det har jag aldrig ägnat en sekund åt att låta bli, men jag vet inte vad jag tänker längre, eller ens vem det är som gör det.

Min kropp är delad. Inte i två delar, utan i miljoner. Jag vet inte vem jag är, faktiskt ingen aning. Dock vet jag vad jag vill.

Jag vill ta mig ur det. Jag vill minnas tillbaka på något som en gång fanns, och att det skall vara där som ett minne.

Men det är svårt att göra något åt saker man inte vet hur man skall förändra.