Ikväll är en sådan kväll.
Det är en sådan kväll där jag tänker tillbaka på hur det en gång varit. Då när panikångesten hade ett sådant starkt grepp om mig att jag aldrig kunde komma ur det.
Den tiden jag inte kunde gå utanför dörren ensam.
Jag minns att jag i ren frustration försökte att iallafall gå ner till parkeringen på vår gård, men det slutade oftast med att jag med gråten och paniken i halsen sprang tillbaka in och slängde igen dörren.
Då slog även anorexin till.
Jag riktade allting inåt, jag var värdelös och det hela led fram till tanken att jag var för tjock. För tjock för att visas. Jag ville att allmänheten skulle få slippa att se mig.
Det var därför panikångesten gjorde att jag inte kunde gå ut(tänkte jag), som ett straff för att jag hade misslyckats.
Sedan spenderade jag resterande timmar av dagen i fosterställning i min säng med en nedgråten kudde och skrek åt allt och alla omkring mig.
Det jag sa hade alltid någonting att göra med att jag ville att mamma skulle köra in mig någonstans där de kunde ta hand om mig så att hon slapp det.
Jag hotade med att jag tänkte ta livet av mig.
Jag visste att det bara var tomma ord, jag visste att jag aldrig skulle göra det. Men hur skulle mamma veta det....
Usch, jag har gjort henne så illa. De 2 åren det var som värst, spenderade jag till största del i ett hörn på golvet med kniven i handen och knutna nävar.
Hon fick ha koll på mig hela tiden, och de gångerna hon inte kunde ha det var hon orolig.
Jag är otroligt glad över att min mamma har funnits hos mig hela tiden, att hon, trots att hon också tappade hoppet, fortsatte att kämpa med mig.
Vi har aldrig haft en sådan fin relation som vi har idag.
Jag skriver inte detta som en "åh jag har haft det så dåligt, tyck synd om mig"-
Utan för att visa hur det verkligen är, och vad ni egentligen menar när ni säger "åh, jag vill också ha anorexi"
Vill ni misshandla er kropp? Hamna efter i kroppsutvecklingen? Gå miste om allt fint som sker runtom er, för att ni är för upptagna med hur ni ser ut?
Tänk efter en gång till, och om ni vill prata, så finns jag här.
Ni duger, jag lovar.
