odacecilia.blogg.se

Jag är en tänkare. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kan vrida och vända på tankar, tjata ut dem så att de inte längre är sammanhängande, få hjärtklappning när tankarna känns för verkliga...... men jag kan inte alltid skilja på vad som finns i mitt huvud, och det som sker framför mina ögon.


Jag har levt med overklighetskänslor i snart 3 år. Ibland kan jag acceptera dem. Då är det okej.
Ibland är de för skrämmande för att jag skall kunna lugna ner mig med att det bara är ångest. Ångest som visar sig såhär, för att jag febrilt stöter ifrån mig den. Den får inte nå min kropp.
Jag väljer inte att göra det, det är ingenting jag går och kämpar med eller märker att jag gör. Det bara är så.
Jag minns ångesten från den tiden jag hade anorexi...... och då kan jag förstå varför min kropp stöter ifrån den idag.
Ingen skall behöva uppleva det hatet mot allt som är en själv.


Ibland önskar jag att någon kunde tala om för mig hur jag skall göra för att overkligheten skall försvinna.
Konkret, vad skall jag göra?
Psykologerna har försökt.
"Tänk inte på dem, gör något du tycker är kul så att det tar större plats i ditt huvud än vad tankarna gör"
"Kognitiv beteendeterapi, du måste lära dig att stå ut med dem. Jag lovar, de släpper!"


Jag gick i KBT, men overklighetskänslorna kom vi aldrig åt.
Jag har kul, varje dag, jag tänker på annat, jag skrattar. Men tro mig, de finns där hela tiden.

Så vad gör man?
Man accepterar.