Har varit en sväng i Skövde idag med min plastpappa för att köpa skinnjacka och en platta som man skruvar fast under kameran och sätter fast på stativet, för den har jag lyckats slarva bort.
Det slutade med att vi kom hem med ett helt nytt stativ för 199kr, eftersom en platta kostade 399kr att köpa löst (?!) What the.....?
Det blev även de kläderna ni såg i det förrförra inlägget, och blåbär och jordgubbar.
Vi var tvugna, hoho. Snart försvinner de väl.... de små bären.
Tänkt att vi går in i augusti imorgon, var tog sommaren vägen? En positiv sak är dock alla snygga höstkläder som jag hoppas går i svart, vitt och vinrött.
Jag vet en tjej som är glad just nu!:)
Resultat kommer när jag fått hem den och testat.
Läs Saras skönhetsblogg också, den är grym:
www.brownsugar.blogg.se
Jag minns tillbaka på den sista stunden vi hade tillsammans.Du låg på soffan och kramade mig hejdå när jag och mamma skulle åka tillbaka hem igen från Norge.
Du var så sjuk, så svag och hade svårt att andas. Det var plågsamt att se dig så, och ännu mer plågsamt var det för dig.
Sedan minns jag din begravning. Den var vacker. Morfars tal var vackert. Och alla var uppklädda i kostymer och klänningar,... T.o.m jag hade klänning.
Solstråle, nu ska jag sova. Glöm aldrig att "jeg er gla i deg", och fortsätt sova så gott.
Ps. Nästa helg ska vi på hytta till Ole- Jonny och Solveig. Det kommer vara tomt utan dig. Min ängel
Vaknade för ett par timmar sedan, utvilad trots att jag somnade klockan 5 imorse.
Somnade till tidningsbudets sång som hördes genom fönstret nerifrån gården. Det visade sig förövrigt vara min kompis som gick där och visslade och sjöng, haha.
Nu väntar jag på att mamma ska komma hem från jobbet, så ska vi in till Skövde och lämna in min fina iPhone med sprucken skärm..... och storhandla mat.
Imorgon åker jag till en killkompis och sover över.
Sååååå, idag har jag shoppat i Skövde med min kära vän Fredrik, gått runt lite i stan sedan när vi kom hem tillsammans med han och Daniel.... sedan har jag väl... tjaaaaa.
EVANESCENCE
Even In Death:
Give me a reason to believe that you're gone
I see your shadow so I know they're all wrong
Moonlight on the soft brown earth
It leads me to where you lay
They took you away from me.
OKEJ, nu skärper jag mig och tar tag i bloggandet.
Mitt mående är upp- och ner, och jag tappar lusten att hålla bloggen vid liv... men när jag väl sitter här med datorn i knäet och blogg.se uppe.... så flyger fingrarna fram på tangenterna ändå.
Jag VET att jag gillar att skriva av mig, men jag hinner oftast tappa lusten tusen gånger om innan jag tar ur min nya laptop ur sitt fina turkosa fodral och trycker på startknappen.
S U C K.
Så, vad har hänt i mitt otroligt fartfyllda liv?
Inte mycket om jag ska vara ärlig.
Denna sommaren bara flyger iväg, och det enda jag hunnit med är att sova... sova, sova och kolla på Jersey Shore.
Två besök hos pappa, många fina dagar med Mikaelah och Daniel har jag hunnit med.
Har även hunnit med att inse att pojkvän är ingenting jag kan behålla eller har tillräckligt mycket tålamod för än, jag måste ha tålamod för mig själv först.
Har också hunnit med att tänka alldeles för mycket på hur jobbigt det är att inse att jag väger 10kg mer denna sommaren än förra, att anorexi är ute ur mitt liv men att tankar om kroppen fortfarande finns där..., och har även för många tankar på att låren går ihop.
Bara att acceptera,
Nu ska jag fortsätta kolla på min favoritserie (Jersey Shore) och dricka cappuccino med toblerone- smak.
Vi har ätit bönsallad tills det sprutade ur öronen på oss, läst femtio mljoner böcker (läs: Mikaelah har...), myst inne i det tråkiga vädret och köpt kläder.
Resumé: Vi har haft fina dagar på Smögen i ren Oda och Mikaelah- anda.
Det har gått lite mer än tre år sedan jag stod där i klassrummet. Sista dagen i sexan.... Men bara i början på min tid med anorexi.
Jag stod där i en zebrarandig klänning med smala axelband.
Om jag minns rätt hade jag även turkosa tights på mina pinnar till ben, och ett par converseliknande skor på fötterna.
Det var min första dag i klassen efter några månader hemma med hemundervisning, och jag kom dit som ett benrangel.
Alla tittade på mig och några ville t.o.m känna på mina revben.
Jag förstår ingenting av det idag, men då gillade jag att vara intressant och i centrum.
Att vara i centrum därför att man var ett skelett, är när jag tänker på det nu, endast sjukt.
Vi gick till kyrkan, hela skolan.
Jag var glad utåt, men inuti skrek jag av ångest.
I kyrkan var det fullt av människor, och i mitt huvud var det fullt av tankar.
Sexan, jag hade gått ur sexan... Och innan jag visste ordet av det skulle vi ställa oss längst fram och sjunga vår avslutningssång som jag hade nedskriven på ett A4.
Jag tror det hade gått 1 minut när det snurrade till, mitt hjärta började klappa allt fortare och jag fick svårare att andas.
Jag stod ut, men det var den första av en rad panikattacker.