Anorexi, vilket hemskt ord.
Det har gått lite mer än tre år sedan jag stod där i klassrummet. Sista dagen i sexan.... Men bara i början på min tid med anorexi.
Jag stod där i en zebrarandig klänning med smala axelband.
Om jag minns rätt hade jag även turkosa tights på mina pinnar till ben, och ett par converseliknande skor på fötterna.
Det var min första dag i klassen efter några månader hemma med hemundervisning, och jag kom dit som ett benrangel.
Alla tittade på mig och några ville t.o.m känna på mina revben.
Jag förstår ingenting av det idag, men då gillade jag att vara intressant och i centrum.
Att vara i centrum därför att man var ett skelett, är när jag tänker på det nu, endast sjukt.
Vi gick till kyrkan, hela skolan.
Jag var glad utåt, men inuti skrek jag av ångest.
I kyrkan var det fullt av människor, och i mitt huvud var det fullt av tankar.
Sexan, jag hade gått ur sexan... Och innan jag visste ordet av det skulle vi ställa oss längst fram och sjunga vår avslutningssång som jag hade nedskriven på ett A4.
Jag tror det hade gått 1 minut när det snurrade till, mitt hjärta började klappa allt fortare och jag fick svårare att andas.
Jag stod ut, men det var den första av en rad panikattacker.
Kommentarer
Trackback
