Jag hatar när du går, att se din rygg vändas mot mig.
Hon är en sådan där vän, ni vet en sådan som alla vill ha.
En vän som lyser upp de trista skolkorridorerna, går dit jag går, jag går dit hon går, och hon kan göra det gråaste regnet fint.
Vi har känt varandra i två veckor.
14 dagar. 336 timmar .20 160 minuter.
Linsen, du är så bäst.
Oda! Du är så fin! Jag börjar må bättre nu! Iallafall för tillfället! Särskilt när jag läser detta! Det är så underbart att jag har dig! Du gör mig stark i allt detta! Jag ska verkligen gå till skolan på tisdag! Då kommer du att få världens kram! Jag ska vara stark så att jag får komma hem och vi får vara tillsammans i skolan. Lära oss photoshop, dricka cola, äta räkchips, skratta, skratta, skratta! Jag visste inte att man kunde tycka såhär bra om en person på bara två veckor. Du har bevisat att det går. Jag tycker så otroligt mycket om dig Oda. Jag är ledsen att vi träffas just nu när jag är som svagast. Att det ska bli såhär. Men jag känner ständigt ditt stöd och du ska veta att jag tänker på dig i de där vita korridorerna. KRAMKRAMKRAM ODA!
Vi ses snart! Jag lovar!
